Är katter opportunister?

Opportunist är per definition “den som drar nytta av situationer eller omständigheter även om dessa står i motsats till hens värdighet eller karaktär”. I djurriket har detta rykte hört katten till i motsats till hunden som ses som människans trogna vän. Men är verkligen katten en opportunist utan hopp? Dr. Maria Grazia Calore, veterinär och expert på husdjursbeteende berättade något nytt för oss.

 Varför anses katter vara opportunister?

En tvungen jämförelse med hundar bidrog till bilden av den opportunistiska katten känd för specifika egenskaper:

  • Hen är svår att träna
  • Hen är mer oberoende och mindre bunden till den sociala gruppen
  • Hen är inte alltid intresserad av eller redo för kontakt med människor
  • Hen tenderar att isolera sig själv oftare

En etologisk förklaring: uppfostran av mamma katt

Detta kan förklaras av kattens rovdjursnatur och att den hör till en relationell art men även uppfostran har en viktig funktion.

Faktum är att en typisk mamma katt är inte oflexibel: hon ingriper inte om kattungarna uppvisar aggressivt beteende som att fräsa eller leker slagsmål också när de ska äta. Istället uppmuntrar katten kattungarnas utforskande av revir precis som jaktbeteende genom att ge dem döda eller levande byten. Tack vare denna ‘träning’ är katten redo för ett oberoende liv och framförallt för att leva ensam.

Katt och människa: en gemensam nytta!

Vi kan inte förneka att katten närmade sig människan för att hen attraherades av matrester i anslutning till människors byar men samtidigt var katten viktig för människan genom att den höll borta möss och ormar som förstörde skörden.

Numera är villkoren i denna gemensamma överenskommelse annorlunda: människan har en diskret vän som är mindre bindande än hunden – katten kan vara ensam utan att ha separationsångest, hen behöver inte tas med på promenad eller socialisera med andra katter – och katten har alltid mat och en lugn plats att vila på.

Så är katter opportunister? Uppenbarligen inte: till skillnad från andra arter, inklusive människoarten, avsäger de sig inte sin värdighet eller karaktär för att dra nytta av situationer. Till exempel, om en katt befinner sig i ett sammanhang med social stress ändrar hen inte sin solitära natur för att äta mat. Förmodligen kommer hen att leta sig vidare till en bättre situation och sammanhang. Och handen på hjärtat, om vi hade möjlighet till det, skulle inte vi göra det också?